/     Hypophysis som startsida!     /    

 




BERÄTTELSER 

”Vad hände egentligen på Kreta”

Falun 26 oktober 2005

När man har facit är det lätt att se att tecknen fanns redan sommaren 1995. Vi var på Torreby golfbana och spelade golf tillsammans med en golfkompis, han sa: ”Hur kan du vara gift med henne som är så grinig?” Jag svarade: ”Det är bara när hon spelar golf.”

I september åkte vi tillsammans med våra goda vänner sen 20 år tillbaka till Kreta på semester, vi var totalt fem par. Barbro var inte som vanligt. Visst var vi ute och dansade som vi brukade men det var något som inte stämde och vi som nästan alltid var sams bråkade med varandra när vi var ensamma.

Även på hennes arbete blev hon betraktad som en ”grinig klimakteriekärring”. Hon mådde inte bra och sa hela tiden ”Vad hände egentligen på Kreta”.

Detta fortsatte hela hösten och vår son, som då arbetade med kvinnliga hormoner på Pharmacia, tröttnade en dag och sa ”Nu skall jag ordna en tid för dig hos en gynekolog som jag känner för det finns faktiskt sjukdomar som har samma symptom som du visar”.

I januari var hon hos doktorn som nickade hela tiden för varje sak som Barbro nämnde. ”Typiska problem för kvinnor i din ålder, 49 år gammal.” Hon fick östrogen och mådde som en prinsessa i en månad, sen var problemen tillbaka.

I maj gick hon till sin företagsläkare för att ta bort en brun prick hon hade i pannan. När detta var gjort frågade sköterskan ”När tog vi ditt blodtryck senast, det var ganska längesen”. Blodtrycket visade 220/120. Detta var ju alldeles för högt och läkaren trodde först att det var fel på mätaren.

Hon skrev i alla fall en remiss till Uddevalla lasarett för undersökning. Då vi inte hört något från Uddevalla på en vecka ringde jag första gången. ”Jo, remissen ligger här men den är inte granskad ännu.” Efter ytterligare en halv vecka ringde jag igen och fick samma svar. Detta pågick i tre veckor och Barbro blev bara sämre. Hon fortsatte jobba men grät i princip varje morgon hon gick till jobbet.

En dag gick det inte längre. Jag körde in henne akut till sjukhuset. Barbro blev omedelbart inlagd med samma höga blodtryck och efter två dagar visste de att det var en tumör! De visste dock inte var den satt, om det var på hypofysen eller binjuren. Det var sommar och vissa avdelningar var stängda och väntetiden för röntgen var flera veckor.

Eftersom jag var rädd ringde jag flera gånger i veckan och sparkade på dem. Överläkaren på medicin Uddevalla lasarett 1996 sa då till mig: ”DET ÄR LUGNT ROLAND DEN HÄR TUMÖREN KÄNNER VI TILL, DEN KAN MAN LEVA MED I FLERA ÅR OCH MAN DÖR INTE AV DEN. TUMÖREN ÄR STOR UNGEFÄR SOM EN HASSELNÖT.”

Jag som såg henne varje dag hade inte sett förändringen i hennes utseende, men hennes mamma frågade Barbros syster ”Har Barbro fått spritproblem?” Hon var röd i ansiktet, svullen under hakan och hade tappat muskler på benen. Hon var en typisk cushing-patient. Tumören producerade kortisol långt över det normala.

Röntgen visade att tumören satt på binjuren och nu började väntetiden för operation. Efter åtskilliga samtal opererades Barbro den 26 augusti 1996 tre månader efter upptäckten av tumören på Näls sjukhus. Blodtrycket sjönk ner direkt efter operationen och framtiden såg väldigt ljus ut då läkaren sa att han fått bort hela binjuren.

Fyra veckor efter operationen var hon på återbesök på kirurgen. Läkaren sa att allt såg bra ut vad gällde ärret men att de tyvärr upptäckt att tumören var cancerogen och hon fördes därför över till Uddevalla igen.

Vi var helt nollställda och visste inget om binjurebarkscancer. Var det farligt, gick det att behandla etc etc. Då visste vi inte att 60-70 procent som får diagnosen går bort inom ett år.

Barbro blev remitterad till en underbar läkare som sa ordagrant: ”När det gäller en sådan här sällsynt sjukdom gäller det att lägga all prestige åt sidan och samarbeta.” Därefter remitterade han henne till endokrin på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg.

Barbro som inte haft en sjukdag på 20 år började jobba tre månader efter operation. Hon började äta cellgift varje dag ”Lysodren” som är en form av DDT med stora biverkningar vid höga doser. Hon kämpade sig igenom detta men gick ner till 80 procenti arbetstid då hon inte orkade att jobba mer, då visste vi inte att man kunde vara delvis sjukskriven.

Lysodren slår ut all kortisolproduktion av den återstående binjuren, så hon fick kortison i tablettform under hela tiden som hon åt Lysodren. Att hitta rätt nivå på kortisonet var väldigt svårt och många gånger var hon väldigt trött.

Hon åt Lysodren i tre år och mådde allt bättre trots att biverkningarna påverkade hennes vardag en hel del, hon orkade inte spela så mycket golf som hon önskade. När hon slutade äta Lysodren gick hon sakta tillbaka till ett normalt liv.

Hon undersöktes fyra gånger om året i två år, sedan två gånger om året i ytterligare tre år och därefter en gång om året. Efter sju år sa läkaren i Göteborg: ”Nu kan vi nog börja betrakta dig vara på den säkrare sidan, då denna typ av cancer normalt kommer tillbaka inom två år.”

Vi levde ett mycket bra liv och Barbro var med mig under min tjänstgöring i Abu Dhabi i två år. När vi kom hem flyttade vi till Falun och vid den årliga kontrollen fick vi besked att det var en förändring på höger lunga samt att lymfkörtlarna i bröstet var lite förstorade. Biopsi visade att det var en metastas från binjurebarken som nu börjat växa efter åtta år.

Barbro fick den absolut bästa behandlig som går att få i dag på Uppsala sjukhus. De är världsledande inom binjurebarkscancer.

Idag vet vi att när tumören blir större än 50 mm blir den malign. Frågan vi ställer oss är, hur mycket hann den växa mellan upptäckt och operation? När man upptäckte förändringen i lungan vid den årliga kontrollen efter åtta år var lymfkörtlarna 10-11 mm dvs inom ramen för det normala. Sex veckor senare var den 55 mm.

Om det går att operera binjurebarkscancer är prognosen god. Om binjurebarkscancer är inoperabel är prognosen mycket dålig.

Gynekologen som Barbro var hos har lovat att han i fortsättningen skall ta blodtryck, det första han gör på alla patienter.

Trots att det provades allt som finns av cytostatika mot denna typ av cancer fortsatte tumörerna växa. Barbro hade mycket svåra biverkningar av cytostatikan. Hon mådde illa, blev tröttare och tröttare, hade svårt att äta och gick ner i vikt.

Trots sin sjukdom var hon inte bitter eller arg, hon såg det mera som att hon fått åtta bonusår.

Barbro gick bort den 7 oktober 2005, 58 år gammal.

Roland


Tillbaka till Berättelser



© Hypophysis 2007. Text och bilder på www.hypophysis.se är copyrightskyddat och får inte användas utan föreningens medgivande.