/     Hypophysis som startsida!     /    

 




MEDLEMSBLAD 

Robert fick inte hjälp i tid
(Ur Aktuellt Hormonellt nr 3 2006)

Det kom ett mycket gripande brev till redaktionen från en kvinna vars bror dog till följd av att läkarna inte hittade en hypofystumör hos honom på tidigare stadium. Systern berättar här hans historia med egna ord.

Jag ska försöka att kortfattat berätta vad som hänt med min bror Robert. I tonåren började han bli orolig, sov mycket och åt väldigt ofta. Detta togs som vanliga tonårsproblem. Han hoppade av gymnasiet, bytte arbete titt som tätt, blev udda och förlorade kompisar. När han blev inkallad för att göra lumpen lyckades han att skaffa frisedel genom att gå till den psykiatriker som vår mamma behandlades av. Psykiatrikern ansåg att Robert hade ärftliga psykiska problem baserat på vår mammas diagnos (schizofreni, senare manodepressiv). Denna diagnos följde Robert resten av livet.

Tvångsintogs på mentalsjukhus

Från början gick Robert till olika psykologer och psykiatriker för samtal och så vidare. Han vägrade dock konsekvent att ta neuroleptika för sina besvär. Hans ätande blev ett problem för familjen, men det ignorerades av läkarna. Även hans kraftiga viktuppgång ignorerades senare.

Runt 25 års ålder tvångsintogs han på mentalsjukhus för medicinsk undersökning. Där tog man bland annat prov på ryggmärgsvätskan, men man tog inte några blodprov för att undersöka hormonbalansen.

Han ansågs för frisk för att vara på sjukhus och skrevs ut. Han skulle vårdas i öppenvården, vilket inte blev så bra. Med åren gick Robert ner sig mer och mer. Han blev alkoholiserad och levde i misär. Trots flera anmälningar till psykiatrin och socialtjänsten fick Robert ingen hjälp eftersom han var för frisk för tvångsvård, men han var för sjuk för att klara sig själv.

Hypofystumören upptäcktes 1996

Han hamnade på IVA i juli 1996 efter att polisen hade ringt ambulans. Han kröp tydligen på gatan. Efter fyra dagar lades han i respirator eftersom han fick en kraftig lunginflammation. Han fick syrebrist och var nära att dö. Läkarna satte in livsuppehållande åtgärder på alla organ. Robert överlevde, men han vaknade inte upp. Han låg i ett tillstånd mellan medvetslöshet och koma.

Det var nu man gjorde en röntgenundersökning på hela hans kropp. I och med detta upptäcktes att han hade en hypofystumör som var 5 x 3,5 x 3 cm stor. Dagen efter denna röntgen informerade läkarna mig om att ”han hade en liten tumör vid hypofysen, inget att bry sig om”. Av någon anledning bestämde sig läkarna för att inte tala om hela sanningen om Roberts tumör.

I och med att man satte in hormoner och började medicinera mot tumören vaknade Robert upp. Han var vaken men hade en totalförlamning som sakta gick tillbaka. Han hade en hjärnskada och njurarna hade slutat att fungera. Efter sex veckor på IVA kunde Robert flyttas till MIVA. Robert blev sakta bättre, men han avled den 27 januari efter en hjärtinfarkt.

Fick aldrig någon upprättelse

Jag gjorde flera anmälningar, men jag fick aldrig någon ordentlig upprättelse i sakfrågan angående felaktig diagnos. Att det gick som det gick var enbart Roberts eget fel ansåg Socialstyrelsen. Läkarna kan inte skilja på schizofreni och hormonella rubbningar enligt Socialstyrelsen.

Det finns texter på http://www.sourze.se om min bror, bland annat "Förintelsens dag den 27 januari", "Jag blev tystad" och "Till minne av Robert". Jag tror att dessa är de som ger mest inblick i vad som hänt.

Marie, Roberts syster


Tillbaka till Medlemsblad



© Hypophysis 2007. Text och bilder på www.hypophysis.se är copyrightskyddat och får inte användas utan föreningens medgivande.